Hjälp, jag är en hästpappa

Rida är väl ingen sport, det är ju hästen som gör jobbet. De orden har jag fått ångra många gånger. Men som sagt det är flera år sedan nu och ibland tackar jag Gud för att jag överlevde. Min dotter skulle till varje pris börja på "Hästis".

När vi kom dit första gången blev vi hänvisade in på ett kontor. Eller kontor och kontor, en äldre dam satt bakom en glasruta som inte varit tvättad sedan andra världskriget. Vi fick snabbt reda på att vi skulle rida "Houdini". Houdini tänkte jag, vad är det för ett namn på en häst?

- Han står runt hörnet, ni kan börja göra i ordning honom.

- Vad skulle vi göra sa du?

- Ni kan börja göra i ordning honom, du vet, sadel och träns.

Sadel och vadå? Skojade hon? Skulle jag göra ordning honom, jag vill inte gå in till någon häst och framför allt inte till någon Houdini. En minut senare stod vi där, jag och dottern. Framför oss stod Houdini. Självklart med baken mot oss, redo att sparka rakt ut så fort vi kom tillräckligt nära. Efter en lång tvekan gick jag ett steg närmare. Houdini lyfte på svansen, inte mycket, men tillräckligt för att släppa årets brakare, det sved i ögonen och jag kände mig som Carola i "fångad av en stormvind".

- Gå in du, han dödar säkert inte barn.

Men vi stod där vi stod, dottern och jag. Hur svårt kan det vara, jag tog mod till mig och gick fram. Hästen vände på skallen, la öronen bakåt och blängde på mig med stora svarta ögon och hat i blicken.

- Behöver ni hjälp?

Gissa om vi behöver hjälp. Hon kom som sänd från ovan, en riktig hästtjej, ni vet en sådan där man har hört talas om. En riktig hästtjej med skitiga mjukisbyxor med hål på knät, håret i en lång fläta och skorna nersölade med lera och hästskit. Hon bara log mot oss och ett par minuter senare var Houdini vänd med baken innåt och med både sadel och träns.

Där fick du din fan, ha, nu är du inte så kaxig va? Om jag vetat att jag en kvart senare skulle springa runt som ett fån, hålla i ett rep och med dottern hoppandes på sadeln, då hade jag inte heller varit så kaxig. Ett varv var väl okej. Efter tre varv började det bli jobbigt. Efter 10 varv rann svetten efter ryggen och jag undrade om inte häst-fan kunde springa själv.

Nästa lördag när vi kom dit hittade vi inte hästtjejen. Efter mycket tvekan och skräck lyckades jag få på alla remmar och spännen och stolt som en tupp hörde jag:

- Behöver ni hjälp?

- Icke sa nicke, han är redo och klar för lektion, sa jag.

Hästtjejen bara skrattade, det tog ett par minuter att få bort alla remmar som satt fel,  jag skämdes som en hund, men dottern skämdes ännu mer. Vi bägge undrade varför hästen stod som han gjorde.

- Han ska kissa, sa hästtjejen.

Nu snackar vi kissa. Det var sundafloden som kom ut och självklart upptäckte jag för sent mina handskar som jag lagt på marken. De flöt iväg i en flod av hästpiss och jag tyckte faktiskt att Houdini flinade åt mig. Den tredje lördagen gick det bättre och snart fick jag in flytet och flinade när de nya föräldrarna tog sina första stapplande steg in i stallet. Jag var nu mannen som kunde tala med hästar.

Veckorna gick och vi blev kompisar, Houdini och jag. Öronen åkte inte längre bakåt så fort han såg mig. De mörka stora ögonen var inte längre hotfulla utan vackra. Han var len och mjuk och jag litade på honom. Men så kom chocken:

- Idag ska ni ha Sune.

- Va, Sune, vad har hänt med Houdini? Han är väl inte död?

- Nej, men man ska lära sig att rida på alla hästar i stallet.

Samma visa igen, öronen bakåt, jag ska döda dig blicken, skräcken och ångesten var tillbaka. Men så en dag var vi också vänner, jag och Sune.