Månadens Medlem: Fabian Bolin

Låt oss spola tillbaka bandet. Året är 2015 och Fabian Bolin bor i London tillsammans med Sebastian Hermelin, hans bästa vän sedan 15 år tillbaka. Fabian landar olika roller inom både modell- och skådespelaryrket och Sebastian spås en lysande framtid inom finansbranschen. Strax innan den efterlängtade sommaren gör sitt intåg märker Fabian hur hans mående förändras. Han känner sig utmattad, trots att han har sovit nästan halva dygnet och runt lymfkörtlarna i ljumskarna känner han plötsligt värk. Det hela eskalerar snabbt. Bara några dagar innan han åker hem till Sverige för en planerad semester börjar han svettas rejält och värken intensifieras. På flygplatsen försämras hans syn och han har svårt att stå upp. Han svimmar på flyget hem och vaknar upp en timme senare i Stockholm, något piggare. På kvällen, under en middag med hans familj, sprider sig en molande värk i Fabians bröst som gör det svårt för honom att andas. På sjukhuset får han beskedet.

Leukemi. Blodcancer.

Smärtan i Fabians bröst har kommit från en tumör som fått växa fritt. Cancerbeskedet är tydligt och nu ska olika hjälpmedel sättas in för att hjälpa Fabian att överleva.

"Får jag träna?"

Chanserna för Fabian att överleva cancern var goda och låg på 70-75 procent. Strax efter att han hade fått beskedet var det en annan fråga som cirkulerade. För Fabian har träningen alltid varit en stor del av han liv och just då kunde han inte tänka sig något värre än att inte få sin dagliga dos av träning. 

– Jag ställde frågan om jag fick fortsätta träna nästan samma sekund som jag fick beskedet. Det var då jag märkte hur liten kunskapen var och hur lite vilja det fanns hos sjukvården att prata med patienter om denna typ av frågor. Det fanns inga som helst tips om någonting, varken träning eller kost. Läkaren bara kollade på mig och sa att jag skulle äta det som gjorde mig lycklig.

Efter den första cellgiftsbehandlingen skrev Fabian ett långt meddelande på Facebook som har gillats av 27 000 människor och delats över 12 000 gånger. Han märkte hur stort behovet var av att få ta del av andra cancerpatienters historia och att inte känna sig ensam. Bloggen "WarOnCancer" var född.

Fabian efter första cellgiftsbehandlingen. Foto: privat

Spola fram bandet sex månader.

Julafton har passerat och 2015 års sista dag är snart här. Fabian har genomgått flera behandlingar och cellgifterna har ätit upp den större delen av både muskel- och fettmassan. Håret tappade han redan några veckor in i behandlingen och bara att gå upp för en backe tar emot. Ändå längtar han efter att få hitta tillbaka till sin träning och i mellandagarna förnyar han sitt medlemskap på SATS.

– Jag hade tänkt starta på nyårsafton men jag kunde inte hålla mig. Jag klev in på SATS Stureplan och mitt första träningspass var ärligt talat en fruktansvärd upplevelse, säger Fabian och ler lite. De vikter jag vanligtvis värmer upp på kunde jag knappt lyfta 3-4 reps av.

Styrketräning har alltid varit Fabians typ av träning. Men när han började gå till gymmet igen efter ett halvårs cellgiftsbehandling märkte han hur trött hjärnan blev av att lyfta vikter. Då satte han sig istället på cykeln.

– Känslan av att känna hjärtmuskeln jobba var ett extremt lyckorus. Jag har inte ens tänkt på det tidigare. Men att köra intervaller och bli så trött att du är vikt av utmattning… Det lyckoruset blev som en nytändning för mig och jag började addera det i min träning.

– Jag kände hur min kropp började aktiveras. Det gjorde så mycket. Jag blev lycklig igen. Och det är tack vare SATS. Jag kände att jag hittade hem.

Idag tränar Fabian i princip varje dag och har lyckats bygga upp sin kropp till hur den var innan han fick cancerbeskedet. Foto: privat

– Känslan av att kunna ta kontroll över min situation och hänga upp mitt liv på rutiner är så sjukt viktig. Att kunna gå till gymmet varje dag var som en återgång till ett normalt liv. Jag tillbringade mycket tid där, även om det inte var särskilt nödvändigt eftersom cellgifterna åt upp alla muskler, ler han och tillägger:

– Det tog ett tag innan jag började växa igen, men att bli stor igen var inte vad det handlade om. Träning underlättade för psyket.

Genom att ha en rutin, att gå till gymmet så gott som varje dag, kunde Fabian hitta styrka även i andra delar i livet. Han berättar att han så småningom fick in rutinen att börja bädda sängen och att det hela blev en slags kontroll över sin egen tillvaro där cellgifterna var en del av den, men inte huvudrollen. En väg tillbaka till ett normalt liv.

Vid sidan av Fabians behandling började han så småningom bygga upp sin kropp och till sin hjälp hade han en av SATS Personliga tränare. Trots att han själv varit van gymmare sedan många år tillbaka kan alla ha nytta av en PT ibland, menar han.

– Min PT hjälpte mig mycket med min benmuskulatur och gav mig nya övningar. Det är det som är så bra med personliga tränare. Dels så utvecklas kunskapen, men man påminns också om teknik och hur man ska stå. Nästan varje övning fick jag korrigera, trots att jag trodde att jag gjorde dom perfekt.

Sebastian tillägger:

– Vi hade en gruppchatt för att veta hur Fabbe mådde. Det var många bilder från gymmet när han pekade fuck you i spegeln till cancern. Det var skönt att se. Man förstår ju någonstans att det måste vara bra att träna.

Spola fram bandet. Nutid. November 2017.

På Norrsken i Stockholm sitter Fabian och Sebastian. Den 17 december är Fabians cancerbehandling klar. Två och ett halvt år av olika cellgifter och behandlingar är till sin ända. Det innebär inte att arbetet är slutfört, men just den här delen kommer att vara över, förklarar Fabian och berättar att många känner sig vilsna när deras cancerbehandling är över.

– Många som går igenom cancer lägger sitt liv on hold, för det är vad du blir tillsagd av läkaren att göra. Samhället säger till dig att det är okej att kolla på tv, äta godis, bara mysa liksom. Folk förpassas ner i en situation där du inte gör någonting. Det blir ett omänskligt beteende. Men vi människor drivs av att ha mål och ambitioner.

– Jag kände rätt tidigt, nästan från dag ett, att jag ville göra något med det här. Jag blev lycklig av att skriva, till stor del för att jag visste hur mycket det hjälpte andra människor. Jag hade en vision i huvudet om vad jag ville göra med WarOnCancer.  En månad senare skulle Sebastian hälsa på mig och det var han som kom med klarhet i vad det var vi skulle göra med idén, säger Fabian.

Sebastian och Fabian efter en av deras föreläsningar om WarOnCancer. Foto: privat

Idag driver de plattformen WarOnCancer, en plats att mötas för de som på något sätt har drabbats av cancer – både patienter och anhöriga. Här känner man sig inte ensam, menar Fabian och Sebastian. Varje dag delar människor världen över med sig av sin historia och i det enorma nätverket som snabbt växte fram finns en gemenskap som är svår att hitta någon annanstans. 

Att jobba på ett nystartat bolag innebär mycket jobb, förhållandevis lite sömn och take-away från den närmaste restaurangen. För många. Men Fabian och Sebastian ser annorlunda på det. Varje morgon möts de på SATS Spårvagnshallarna och tränar i 1,5-2 timmar innan de sätter igång arbetsdagen. Sebastian förklarar:

– Om vi inte hade tränat en-två timmar om dagen hade vi troligtvis inte haft ork att jobba de där extra timmarna. Att bygga ett bolag från ingenting är en kaotisk resa. Det kan vara stressande för själen. SATS skapar den här rutinen för oss.

”Vi hade ALDRIG orkat jobba så här mycket om vi inte hade tränat.”

Från och med 13 december-31 januari säljs WarOnCancer-armband på utvalda SATS träningscenter i Sverige. Ett armband kostar 250 kronor och vinsten går oavkortat till att stötta bygget av WarOnCancer.

Foto (överst på sidan): Sean McLatchie Lewthwaite