De rodde över Atlanten!

Tävlingen som de två svenskarna Stefan Erlandsson och Erik Grafström deltog i heter Talisker Whiskey Atlantic Challenge och äger rum vartannat år. Lagen ror 4 800 kilometer över Atlanten, från La Gomera på Kanarieöarna till Antigua i Västindien. Besättningen på båtarna är mellan en och fem personer beroende på vilken klass man tävlar. Team Nordic Endurance tävlade i den klass där man var två i besättningen.

Totalt tog det Stefan och Erik 57 dagar att ro den 7,4 meter långa och 1,5 meter breda roddbåten över Atlanten och de placerade sig på en tredjeplats av tvåmannalagen. 

Hur kommer man ens på idén att ro över Atlanten?

– Detta var en idé som växte fram under lång tid. Första gången det kom på tal att ”det vore häftigt att ha rott över Atlanten” var redan under lumpen år 2004 men sedan tog det över 10 år innan det faktiskt blev verklighet.  Under den tiden hann jag avverka en hel del andra tuffa utmaningar och var nu redo för något större. Så när Erik, min kompis från lumpen, väl ringde en dag och sa ”är det nu vi ror över Atlanten?” var det ingen tvekan om svaret.

Så hur går man då från idé till handling?

– Efter att vi bestämt vår målbild tog det drygt två år tills dess att vi faktiskt genomförde det. Eftersom vi inte visste mycket mer än ”att vi ville göra det” började vi leta efter andra svenskar som rott sträckan före oss och hittade Rune Larsson. En svensk ultradistanslöpare, äventyrare och föreläsare som genomfört strapatsen från Teneriffa till Barbados. Förutom Rune tog vi också kontakt med Stein Hoff, en norrman som också han rott över atlanten samt Henrik Bunge, världsrekordhållare på skidor från Kanada till Nordpolen. Några samtal och böcker senare hade vi en mycket tydligare bild av hur vi skulle gå tillväga och tänka rent praktiskt.

– Steg ett var givetvis att hitta en båt och sammanställa övrig utrustning som krävdes. Här var våra kontakter väldigt viktiga. De hjälpte oss svara på frågor som; vad för slags båt behöver vi, vad borde den kosta, vad kan vi vara utan, för- och nackdelar med våra alternativ och så vidare.

– Steg två blev att på djupet analysera varför en del personer som deltagit i tävlingen före oss hade misslyckats. Det för att undgå att begå samma misstag som någon annan.

 – Steg tre var att hitta sponsorer eftersom det här äventyret är ganska kostsamt. Något som var lättare sagt än gjort då rodd inte är en speciellt stor sport i Sverige.

 – Sista steget var att skapa en träningsplan för kommande 1,5 år. De fysiska och psykiska förberedelserna är de som i slutet kommer avgöra om man lyckas eller inte.

"Sometimes you just have to jump out the window and grow wings on the way down" - Stefan Erlandsson

Vilken utrustning är det som krävs förutom själva båten?

– Det är otroligt mycket utrustning men något av de viktigaste var givetvis årorna. Tyvärr kunde vi inte använda de som kom med båten eftersom det kunde ha funnits sprickor inuti årorna eller andra typer av skador som inte syntes. Utöver åror hade vi även med oss tre GPRSer (ett system som används för satelitnavigering, reds.anm.) där två var stationära och drevs av solceller och den tredje var en handhållen variant. Satellittelefon, VHF-radio, EPIRD, vattenrenare, första hjälpen, nödsändare, fallskärmsankare, en tunn sovsäck, tandborste och tvål, tre par kalsonger var, tre tröjor, ett regnställ och ett litet gaskök långt nerstuvat i säkert förvar tillsammans med två flytvästar.

Hur mycket mat hade ni med er?

– 200 kilo mat. Här fick vi hjälp att hitta rätt mängd och även doseringen av fett, protein och kolhydrater. Av dessa 200 kilo var cirka 40 kilo proteinpulver. Vi kompletterade även med flytande olja för att säkerställa bra fetter och Lactovitalis (kosttillskott med magvänliga bakterier, reds.anm.) för att tillföra naturliga bakterier som frystorkad mat saknar. Vi åt runt 7 500 kalorier per dag. En viktig aspekt när det kom till valet av mat var att det vägde så lite så möjligt, inte behövde värmas men gav oss rätt mängd energi.

Det måste varit en enorm mängd träning inför denna prestation, hur såg träningsupplägget ut?

– Vi la en plan för cirka 1,5 år där störst fokus var på just rodd. Så många timmar som jag tillbringade i en roddmaskin under den tiden kommer jag aldrig göra igen, säger Stefan.

– Ett vanligt roddpass låg mellan en och tre timmar, fem gånger i veckan. De sista sex månaderna behöver vi däremot trappa upp ordentligt så då var passen både längre och oftare än så.  Förutom att ro tränade vi också en hel del styrketräning för att inte gå sönder samt löpning för uthålligheten. Det ska dock tilläggas att oavsett träningsmängd kommer kroppen att säcka ihop förr eller senare under en sådan här lång utmaning. Då handlar det om att skjuta fram denna tidpunkt så långt det bara går under själva tävlingen.

Tvekade du någonsin under förberedelserna på att genomföra det?

– Bitvis var det tungt både träningsmässigt och mentalt, men varken jag eller Erik tvekade någonsin på att vi skulle genomföra det, säger Stefan.

Starten går, hur såg förloppet ut de kommande dagarna?

– Först och främst trodde vi inte att starten skulle gå enligt plan på grund av väderprognosen. Den visade en blandning av regn, sol, motvind och storm och tävlingsledningen har en policy att de inte släpper ut någon om det inte är garanterat bra väder de kommande tre dagarna. Detta för att alla båtar ska få en bra start. Så blev det inte, vi startade enligt plan och det gick bra till en början.         

– Efter bara några timmar kom det dåliga vädret och jag blev ordentlig sjösjuk, säger Stefan. De första tre dygnen kräktes jag en gång i timmen, sedan lugnade det sig något. Men känslan av sjösjuka satt i drygt en vecka till.

Blev vädret bättre eller fortsatte det vara tuffa väderförhållanden hela resan?

– Under den första veckan var det aldrig lugnt. Även om de första dagarna inte var så illa så skulle de kommande dagarna bli några av de värsta under resans gång. När ovädret kom in blåste det så kraftigt att vi åkte ett helt dygn tillbaka, vilket var otroligt tufft mentalt. Senare ”blåste vi omkull” med båten. Då gick vår vattenpump sönder vilket är själva motorn till den vattenrenare vi hade i båten. Så istället för att kunna fokusera 100 procent på att ro var vi nu även tvungna att handpumpa vatten fem timmar om dagen var. Det tog extremt mycket onödig energi. Även vår autoroder gick sönder och vi kunde inte styra lika bra som innan.

Hur mådde kroppen, fick ni inte extremt ont i händerna?

– Händerna började gå sönder redan efter ett par timmar, men det var vi förberedda på. Vi hade med oss tejp som vi använder för att minska smärtan och det funkade relativt bra. Visst gjorde det ont men det var överkomligt, säger Stefan. I övrigt fungerade kroppen bra och höll ihop fint.

"Inget växer i bekvämlighetszonen" - Erik Grafström

Hur la ni upp dagarna, fick ni någon vila?

– Någon måste alltid ro så från början rodde vi i tre skift där jag tog första skiften, sedan rodde vi tillsammans och sista passet tog Erik. När jag rodde sov Erik och tvärtom. Det gjorde att vi fick sova ett par timmar i stöten.

– Vi fick dock ganska snabbt lägga om schemat för när vattenpumpen gick sönder behövde den ena pumpa medans den andra rodde. Då blev det två skift istället för tre. Nattetid rodde vi två timmar i stöten, där den ena vilade och den andra rodde. Det blev totalt sex timmars sömn per natt fördelat på tre tillfällen.

Var du aldrig rädd?

– Jo, det var jag absolut. Flera gånger var vi nära att stryka med och det var ingen lek. Den ena gången var när det kom en sex meter hög, brytande våg och båten välter. Båda åkte över bord och även om vi satt fast i båten med en lina hade den kunnat hamna över oss och slå oss medvetslösa. En annan gång åkte Erik över bord mitt i natten när jag sov. Som tur var klarade vi oss relativt oskadda men just då var man inte så kaxig, säger Stefan.

– Det ska däremot tilläggas att vi hade också tillfällen som var magiska då vädret var bra, det var lätt medvind och stjärnklara nätter.

Hur var känslan när ni nådde målet?

– Oj, det är en känsla som är helt obeskrivlig och extremt svår att förklara för någon som inte gjort något liknande själv. Sista biten kunde vi skymta land och då blev allt på riktigt, man insåg att ”vi skulle verkligen klara det”. Jag har nog aldrig haft så hög endorfinnivå som då, det var helt otroligt.

Hur gick det för de andra?

– Bra, även om det var ett antal båtar som bröt och blev upplockade av helikopter så kom de flesta i mål. Det var 16 båtar som startade och de som var ute längst var ute i 95 dagar. Snabbast i vår klass var ett engelskt par, de var i mål fyra dagar före oss.

Skulle du kunna tänka dig att göra det igen?

– Ja, men bara om jag hade en bra sponsor i ryggen.

Vad var din största insikt under resan och efter äventyret?

– Det fanns otroligt mycket tid för reflektion och min största insikt var att förstå vad det är i livet som egentligen är viktigt för mig. Det gav mig ett bredare perspektiv på saker och ting vilket jag är glad över.

Vad är din nästa utmaning?

– Jag har några saker i tankarna men ingenting som är helt spikat än. Så jag väljer att hålla det hemlig tillsvidare, säger Stefan.