Anton Lindberg cyklade en Vätternrunda om dagen i 22 dagar – Trans Am Bike Race, inget för veklingar!

Den 3 juni år 2017 startade Anton Lindberg den långa cykeltävlingen TABR tvärs genom hela USA. På 22 dagar och 22 timmar cyklade han 680 mil för att tillslut bli en av de 62 personer som slutförde loppet. Anton cyklade alltså ganska precis en Vätternrunda (30 mil) om dagen. En distans många cyklister inte ens får ihop på en hel vecka. 

Många skulle inte ens drömma om att försöka cykla 680 mil i sträck, vad fick dig att ställa upp?

– Utmaningen och äventyret är det enkla svaret men för att utveckla det lite så startade allt år 2013 med En Svensk Klassiker. Innan dess var jag mer en ”glad amatör”. När jag genomfört klassikerna var det cyklingen som jag fastnade för och 2015 hittade jag ett lopp som hette Sverigetempot. 2100 kilometer med start vid riksgränsen och målgång i Smygehuk. Loppet gick bra och upplevelsen var över förväntan så 2016 ville jag pröva något ännu längre. Testa mina gränser ytterligare helt enkelt. Då hittade jag The Transcontinental Race (TCRN06) 400 mil genom Europa och ett av de tuffaste cykelloppen som finns. Hit var det dock ganska svårt att få plats. Av 1000 sökande fick endast 220 stycken en startplats så jag hade verkligen tur. Loppet var extremt tufft men jag klarade det, så ”vad fanns kvar nu?” frågade jag mig. Det visade sig inte vara så mycket men tillslut hittade jag Trans Am Bike Race (TABR) på 680 mil. Till den här tävlingen var det däremot inga problem att få en startplats, här fick alla 135 sökande en plats. Sannolikt för att loppet är så otroligt långt.

Så du bestämmer dig för att cykla 680 mil genom hela USA, hur förberedde du dig?

– Mina förberedelser startade på riktigt när jag fick godkänt att ta semester från jobbet vilket var i oktober 2017. Från nyår cyklade jag cirka 30 mil i veckan som minst och 80 mil i veckan som mest fram till loppet.

Hur lyckades på ihop 30–80 mil i veckan på cykel med ett vanligt jobb?

– Jag tog alla chanser jag kunde, cykelpendlade vart jag än skulle. Sedan tränade jag även tre till fem dagar i veckan innan jobbet. Klockan 6:15 brukade jag cykla med ett gäng andra cyklister runt Djurgården. Det blev cirka sex mil om dagen med pendlingen dit och hem. Utöver det cyklade jag även långpass på helgerna.

Det är en otrolig mängd cykling på en vecka, hann du träna något annat och när vilade du?

– Jag försökte yoga 1–2 dagar i veckan men det var allt som hanns med. Jag hade gärna önskat att jag hade styrketränat också, det hade varit bra. Någon riktig vilodag i bemärkelsen ”ingen cykling alls” fanns inte. Däremot hade jag en dag där jag cyklade väldigt lätt och lät kroppen återhämta sig. 

Hur mycket och vad för typ av packning hade du med dig?

– Inte speciellt mycket. Min packning vägde totalt 8 kilo där 1,5 kilo var vatten. De resterande 6,5 kilona bestod av en Bivvy bag (en slags hybrid mellan sovsäck och tält), kläder för att klara av temperaturer mellan -5 grader till +40, reparationsutrustning för cykeln, olika typer av tabletter om något skulle hända samt krämer för skavsår och dylikt. Utöver det hade jag min mobil, en GPS-sändare och lampor. 

Du sov alltså utomhus längs vägen?

– Ja, ungefär hälften av nätterna sov jag utomhus. Du måste alltid vara beredd på att du får tillbringa natten utomhus, vilket och andra sidan är det mest tidseffektiva sättet att sova. Det tar relativt sett lång tid att göra sig redo i ett varmt hotellrum jämfört med i kylan utomhus. Risken är också att om du sover för bekvämt, kommer du inte att komma ur sängen tillslut. 

Och vad åt du för att klara av detta?

– I början åt jag ett mål mat om dagen på en restaurang eller någon typ av gatukök för att få i mig bra mat. Det slutade jag dock med ganska snabbt. Efter att ha räknat ut att det tog cirka 30 minuter längre tid att äta på det sättet jämfört med att stanna till på en mack och slänga i sig något blev valet enkelt. Att tjäna ett dygn på totaltiden kändes som en evighet i sammanhanget. Därför åt jag ofta burritos, mackor, haribo gummibjörnar (en favorit), choklad och drack chokladmjölk. 

Känns inte så näringsrikt, fungerade det bra?

– Jag hade absolut kunnat äta bättre men utbudet var för dåligt där jag stannade. De sista dagarna började jag dock bli så utmattad att när kroppen skulle smälta maten behövde jag sova. Då började jag enbart dricka chokladmjölk under dagarna och åt bara mat jag behövde tugga på kvällen när kroppen ändå behövde sova.    

Hur gick själva loppet till?

– Det är en gemensam start i Astoria, Oregon där deltagarna får cykla ganska nära varandra de första 10 milen. Därefter måste man hålla ett avstånd på minst 200 meter för att inte bli diskad (detta kunde kontrolleras med hjälp av GPS-sändaren). Stanna och sova på samma ställe var okej vilket gjorde att man fick lite kontakt med andra deltagare under loppet som annars kunde kännas ganska ensamt. Målgången är i Yorktown, Virginia, dit nådde 62 stycken av 135 startande.

Vad hände med de 73 som inte tog sig i mål?

– De flesta bröt men tre stycken blev diskvalificerade. Inte på grund av att de cyklade för nära någon annan deltagare utan för att de försökte ta genvägar eller hjälp på ett felaktigt sätt. Någon hade försökt stänga av sin GPS-sändare när det tog en genväg, det blev inte så lyckat.

– Tyvärr inträffade även en hemsk olycka där en deltagare omkom. Det hände i Kansas, efter cirka 330 mil på en lång raksträcka. Han blev påkörd bakifrån tidigt på morgonen och man vet inte exakt vad som hände. 

Blev du aldrig rädd, det måste ha påverkat dig?

– Själva olyckan var otroligt tragisk men jag var inte orolig över att just det skulle hända mig. Däremot var jag rädd vid två andra tillfällen. För de lösdrivande hundarna i Kentucky (de tre deltagarna som kom först i mål blev alla bitna i benet) och när jag fick en begynnande Shermer’s neck.

Vad är Shermer’s neck för något?

– Det är en åkomma som bara synts till hos långdistanscyklister. Det är en slags temporär förlamning i nacken som uppkommer på grund av cyklistens position. När du cyklar den här distansen kan du inte sitta upp i en vanlig cykelposition då nerverna i händerna inte klarar trycket under så lång tid. Du sitter därför i en så kallad ”tempoposition”, vanlig bland triathleter. Den positionen är dock mer belastande för nacken och när jag kände att jag började tappa huvudet trots att jag inte slappnade av blev jag rädd. Jag visste ju precis vad det var som höll på att hända.

"Jag försökte fokusera på att se det närmsta positiva jag hade framför mig. Det kunde vara nästa bensinmack, nästa chokladmjölk eller att klara 100 tramptag till."

Så vad gjorde du, fick du sluta cykla?

– Jag gjorde en slags nödlösning till en början där jag undvek att titta på vägen. Det kan låta märkligt när man ska försöka cykla men det gick. Jag använde mig av reflektionen i mina solglasögon som satt på hjälmen och speglade vägen ner i skärmen på GPS: en framför mig. Så här cyklade jag ett par dagar men den slutliga lösningen blev att höja styret två centimeter. Därefter tog det ungefär två dagar för nacken att återhämta sig. Hade jag drabbats av en fullskalig Shermer’s neck hade det tagit flera veckor innan jag hade kunnat röra på nacken, något som drabbade andra deltagare.

Och hur hanterade du de lösdrivande hundarna?

– Eftersom de deltagare som kom etta, tvåa och trea blev bitna så spred sig ryktet snabbt bland övriga cyklister. Det var främst en hund som var extremt aggressiv, en grå pitbullterrier. Jag hade fått höra var den befann sig på sträckan så innan jag kom dit hade jag köpt med mig en pepparspray. När jag sedan närmade mig stället där hunden skulle befinna sig var jag på helspänn. Det tog inte lång tid innan hunden dök upp och jag drabbades av lätt panik. Försökte få upp min pepparspray och det var nätt och jämt att jag hann. När hunden såg sprayen hände däremot något oväntat, den vände tvärt. Sannolikt var jag inte först med att ha med mig en pepparspray och han var inte så sugen på en dusch till. Det blev min räddning och jag klarade mig från att bli biten. 

Foto: Janie Hayes

Vi har redan konstaterat att 680 mil är extremt långt, hur motiverade du dig under själva loppet?

– Jag försökte fokusera på att se det närmsta positiva jag hade framför mig. Det kunde vara nästa bensinmack, nästa chokladmjölk eller att klara 100 tramptag till. Jag satte upp olika typer av mål hela tiden som jag sedan gav mig själv beröm för när jag klarat. Börjar man tänka negativt går det snabbt att hamna på en riktigt dålig plats mentalt. Det är livsfarligt.   

Tillslut når du målet, hur var känslan?

– Den är svår att förklara. Jag gjorde ett försök att filma mig själv när jag gått i mål för att beskriva känslan, den kan du se här. Men overkligt kan man sammanfatta det.

Hur lång tid tog det innan du återhämtat dig efter loppet?

– Rent fysiskt skulle jag säga två veckor men cirka en månad innan jag kunde träna något högintensivt igen. Den mentala återhämtningen var betydlig värre. Första dagen kunde jag knappt sova. När jag väl vaknade upp hade jag panik, trodde jag hade försovit mig. Jag rusade upp och letade efter mina cykelkläder, sprang sedan ut på parkeringen och först när jag stod där insåg jag att ”jag har ju gått i mål”. Sedan tog det nästan en månad innan jag kunde sova en hel natt utan att vakna. Det infann sig också en extrem tomhet samtidigt som man var väldigt lycklig över att ha klarat det. Du känner dig ganska ensam och det är svårt att förklara för någon annan vad du varit med om. Det blir som en slags depression, och är ganska vanligt efter den här typen av lopp. Totalt skulle jag säga att det tog mig två månader innan jag var helt tillbaka.

När kände du ett sug av att börja cykla igen?

– Det tog ännu längre tid. Kanske tre till fyra månader senare. Jag cyklade lite grann ganska tätt inpå när jag kom hem men sedan tog det tvärstopp. Fram till nu har jag mest sprungit och gått på yoga men jag satte mig ganska nyligen på cykeln igen, drygt fyra månader senare, och då var glädjen tillbaka. 

Har du hunnit planera in något nytt lopp eller vad händer framöver?

– 2018 blir det Trans Continental igen men det här gången ska jag försöka göra en så bra tid så möjligt.  Ligga närmare bristningsgränsen än första gången och se hur snabbt jag klarar av att cykla.